Diskussionsval
#265327 - 03-05-27 22:53 Xinumytologi (Spoiler, långt)
ermine Inte inloggad
Krigare

Registrerad: 01-10-08
Inlägg: 231
Plats: Uppsala
Få persoer har fått så mycket skäll på detta forum som guden Xinu och dennes dyrkare. Anmärkningsvärt är även att denna guddom, som har lyckats få en ganska central roll i Eons "metaplott" bara har en sida i religionsboken. Vad är egentligen Xinus mål? Varför är han så fasansfullt brutal och varför står han på diverse mörka krafters sida i peripetierna? Varför kräver han att hans dyrkare skall hänge sig åt människooffer och själplågeri? Är han helt enkelt bara bitter eller kort och gott ond? Det vore ganska trist, och jag har försökt utvidga bilden av kulten till min nuvarande kampanj. Jag skulle gärna vilja ha komentarer på denna xinukultens "skapelsemyt" och dess hemliga agenda. Gör den Xinu och hans följeslagare intressantare, eller bara pretatiösa?


Javisst ja, min spelgrupp skall ej läsa detta.


Håll till godo:



Denna saga om hur guden Xinu försköts, allierade sig med demonerna, fann kunskap och uppnådde apoteos i underjordens djup efter att i tur och ordning ha torterats av olika gudar är endast känd av översteprästerna i sin fullständiga form. Alla kultmedlemmar känner dock till historiens grundläggande drag. Enligt översteprästerna är Xinus rivaler åtta till antalet, men endast sju av dem förekommer i den här historien.


Skapelsen och andarnas förslavande.

Cykler kommer, cykler går. Allt var en gång en enhet och utan form. I denna ofantligt avlägsna forntid, innan elementen formats, innan stjärnor och solar brann, ja innan själva tiden lärt sig rinna som den numer gör, föddes andarna. Ur sammansmältningen av kaos och stasis skapades de, och tiden kom att få grepp om dem och skänkte dem tankens gåva. Av många slag var de, i denna de första cyklernas tid. Några andar sökte sig mot tidens hjärta, skapelsens obegripliga inre mysterium och fann gudomlighetens gåva, andra vandrade mot de eviga tomma vidderna som ännu var orörda av skapelsen och formade där sin egen väg. Dessa var de första demonerna. Ur skapelsens hjärta slet gudarna med våld fram nya, okända aspekter av verkligheten och med dessa formade de den värld som är till en avbild av sina önskningar. De gudomliga vände sig därefter till andarna och demonerna och befallde dem att svära dem evig trohet. Demonerna, stolta och oböjliga vägrade och bannlystes därför till skapelsens mest avlägsna skuggriken. Andarna, skrämda av gudarnas, de som en gång varit deras syskon och jämlikar, fasansfulla makt och knäböjde inför dem. Gudarna fjättrade sina nya slavars en gång fria andar i kroppar av kött, fängslade av hunger och törst, åtrå och rädsla. Med lidandet som straff och löftet om njutning som belöning var gudarnas tjänare svaga och lydiga under skapelsens självutnämnda herrar.


Mästaren och hur han fördrevs

Många tidsåldrar gick och andarnas plågade existens suddade snart ut alla minnen de haft av urtiden. Så en dag i en tid, då sångarnas ätter ännu var unga och ingen människa ännu vandrat mundanas yta, föddes en man vars namn tiden glömt i ett fjärran land. Denne man var mästare av tusen konster, skön som morgonrodnaden och vis som de äldsta av drakar. Men framför allt var han gudarnas mest hängivne tjänare och präst. Det sägs att gudarna såg på mannen med gillande och skänkte honom evig ungdom och makt att utföra stordåd. I många mansåldrar vandrade mannen på mundanas jord och straffade de som sökte trotsa gudarnas grepp över skapelsen. Det fanns i världen inte en enda varelse som inte darrade när mannen sökte upp och dömde upproriska till öden långt värre än döden. Mundana var en värld i skräck som vred sig i mardrömslika plågor, och detta fann gudarna gott. Så en dag fick den namnlöse mannen en order att vandra till det fjärran kungariket Dazhûr och där tortera och dräpa en filosof vid namn Sevach ta-Jama vars ord förargat gudarna. Mannen sökte upp filosofen förklädd till en enkel pilgrim och började tala med honom i ljuset av den kalla månen. Sevach ta-Jama sade att han visste att han snart skulle dö, ty himmelen var emot honom. När mannen frågade filosofen om han visste varför himmelens gudaskara vredgades så på honom sade han att de hatade honom på grund av tre frågor han ställt dem: Om gudarna är allgoda, hur kan de då tolerera lidandets existens?
Om de har skänkt oss en fri vilja, varför straffar de då oss när vi brukar den?
Gudarna säger sig känna framtiden, men hur kan vi ha en fri vilja om någon känner allt som ska hända?. På ingen av dessa tre frågor kunde mannen svara, och efter tre dagar och tre nätter gav han upp och bestämde sig för att gå och lämna filosofen i fred. Då föll ett eldklot från himmelen och dödade Sevach ta-Jama för tid och evighet och den namnlöse mannen ställdes inför gudarna, att dömas för förräderi. De frågade honom, darrandes av vrede varför han brutit sin ed och låtit en förtappad leva. Mannen svarade med att upprepa filosofens tre frågor framför den skändlige gudom som kallas domaren därefter tystnade han och krävde ett svar. Domaren avkunnade då sin fasansfulla dom, mannen skulle för alltid leva utslängd och hatad av gudaskaran och alla deras tjänare. Med sitt svärd ristade domaren in en hatets och förvisningens runa på mannens bröst och panna och slängde ned honom till jorden.


Mästaren och Ythremaak

Förvisad, bruten och fylld av vredens osläckbara eld började mannen vandra över världen, hatad och fruktad varthelst han kom. I tusen och åter tusen år vandrade han över världen i jakt på svar på sina frågor och på hämnd mot gudarna. Så en dag stannade han, odödlig som han var, att vila vid den svarta floden Xi-egnatan i ödlemännens rike, vars vatten avger ångor som är död och pina för dödliga. När stjärnorna gick upp den natten såg mannen en gestalt vandra genom dimman ropandes hans namn. ?Vem är du?, frågade mannen gestalten, ?som vandrar i detta land där själva luften darrar av död och pina??. ?Mitt namn?, svarade gestalten, ?är Ythremaak furste av den eviga avgrunden. Jag har sökt dig länge, du som fördrivits av himmelens härskare och nu bär deras vredes märke.? De två närmade sig varandra, utbytte hemligheter och älskade i flera månvarv på Xi-egnatans giftiga stränder. För den namnlöse mannen berättade Ythremaak om sitt folk, demonerna, och hur de lidit något fruktansvärt i exil, långt borta från gudarnas upplysta domäner. Han berättade om skapelsen, men kände inte dess innersta mysterier. Mannen berättade i sin tur om sitt öde och om de tre frågor som plågade honom så. Demonprinsen avslöjade då att svaret på hans många frågor låg i fjärran och endast kunde finnas genom långa, svåra prov som säkerligen skulle bli slutet för honom. Mannens sade då att vad som helst var bättre än det skenliv som han, och allt levande i gudarnas förvridna värld, levde. Han reste sig upp att gå, men hans älskare övertalade honom att stanna ännu en tid. Mannen tog sedan upp sin kniv och med dess hjälp skar han och demonen upp sina handflator och lät blodet blandas. Där dropparna föll växte svarta lotusblommor upp ur den förgiftade jorden. Över dessa blommor svor de båda att för tid och evighet vara den andre trogen och att de tillsammans skulle utkräva händ mot gudarna. Därefter lämnade mannen Xi-egnatans stränder och demonfursten återvände in i dimman. Nu kom det sig att den mörka gudinnan, hon som ger liv åt styggelser, såg vad som hade skett. Hennes hat för demonernas släckte vet inga gränser och hon steg ned framför mannen och sade: ?Domarens straff var tydligen allt för milt, ge upp ditt sökande och underkasta dig på nytt vår vilja. Om inte skall du känna även min vrede.? Mannen vägrade och hans tystnad gjorde henne som är ett med mörkret så rasande att hon slängde sig på honom och slet ut hans alltjämt pulserande hjärta och slukade det. Men mannen vägrade alltjämt att dö och fortsatte sin resa.


Sierskan

I en plats vars namn endast gudar och galningar känner namnet på fann mannen till slut någon som kände sanningen och inte fruktade gudarna. Hennes namn är Eo och hon är den som bringar olycka till gudar och dödliga. Känd är hon under tusen namn, och även de äldsta bland gudar fruktar henne, ty hon fanns långt innan dem och skall finnas långt efter att de sista av dem har utplånats. Hon är ödets väverska, den hålögda nornan, äldre än tiden och ett med tiden, den som ingen tillber och som aldrig kan tillbes. Mannen fann henne och hon viskade profetior i hans öra, ty hon såg att han var utvald av ödet att frälsa och krossa gudarnas värld. Många är de ting hon sade, men detta är hennes sista ord till honom: ?Cykler kommer och cykler går, mörkret stiger och faller. Vet att gudarnas makt blott är en skör ljuslåga i en stormvind. Vet att en tid skall komma då gudarna försvagas och de väsen som de fängslat skall befrias. Minns allt detta, ty evig är endast förgänglighetens eviga lag. Det du söker skall du finna på en plats skapelsen aldrig har vidrört. Gå, vi skall ses på nytt?. Förfärade såg gudarna hur profetior om deras egen undergång deklamerades. När så mannen, vis av dessa ord begav sig på sin sista färd steg gudinnan känd som Lögnerskan klädd i slöjor av blommor ned och sökte locka mannen av vägen med löften om alla jordens njutningar. Men han visse nu att gudarnas belöningar var tomma löften och lögner och han försköt henne. Hon straffade honom då genom att slita ut hans ögon i hopp om att han inte skulle kunna finna vägen. Men mannen kände redan vägen i sin själ och stympad fortsatte han sin resa.


Vägen till underjorden

Djupens väktare vilar på sin tron av basalt i bergets hjärta. Till denna plats sökte sig mannen förklädd till en av bergets präster, ty bergets hjärta var den port han måste gå igenom för att nå sitt mål i djupet. Djupets väktare, stark och fasansfull men också högfärdig och kortsynt började tala med mannen och fann hans ord visa. Snart hade vandraren med sötade ord lurat djupets väktare att avslöja vad som skilde de gudomiga från andar och demoner och hemligheten i denna övergång. Väktaren sade att ting fanns i underjorden som aldrig fick skåda dagens ljus, då det skulle bli slutet på världen som gudarna känner den. Mannen sade då att väktaren måste låta honom stiga ned i underjorden för att där kämpa sida vid sida med gudens egna barn mot mörkret i avgrunden. Snart hade den godtrogne guden låtit sig övertalas även till detta och öppnade djupets port för mannen. Hånskrattandes steg mannen igenom, visade sitt sanna ansikte och sade att gudarnas undergång var oundviklig som tidens flykt och att väktaren var den som först skulle falla för rättvisans och hämndens blänkande svärd. Bergens gud greps av fasa över vidden av sin egen dårskap och fyllde i vrede mannens blodådror med brännhet smält metall. Men mannen fruktade inga av gudarnas plågor och hans hånskratt ekade genom hela underjorden den natten.


Dödsriket och tårarnas gud

Många var de ting mannen såg på sin resa nedåt. När han nådde dödsriket, där plågade själar flyter fram i mörk plåga mötte han spökena av alla de varelser han någonsin känt under sin långa levnad på mundana, och gav var och en av dem ett heligt löfte att krossa de bojor som gudarna fjättrat dem med. I den stunden steg lögnaren, tårarnas gud, han som kallas själaslukaren, ned och talade till honom. Han vävde giftiga ord om förlåtelse och att mannen skulle få återvända till gudarnas himmelrike och leva med dem där som en älskad son än en gång. Men mannen visste vad gudars löften är värda och skrattade än en gång i förakt. Då sökte guden sluka mannens själ, såsom han gjort med så många otrogna genom åren, men allt för stark var mannen för att låta sig förgås. Då höjde tårguden sin hand och krossade mannens ande i sex delar. Men detta skrämde honom inte, ty de sex var endast delar av en, och de var för starka för att skiljas åt. Själaslukaren förstod detta och flydde i förfäran och mannen kunde fortsätta sitt nedstigande i underjorden.


Helvetesmarchen, den sista plågan

Mannen hade nu nått en värld där demonerna härskade och formade sina städer i svart vulkaniskt glas. Ingen demon tordes närma sig mannen, ty de såg alla furst Ythremaaks märke på honom och hyllade honom som den som redan fem gånger vågat sätta sig upp mot gudarnas tyranni. Deras rop var så högt att eldbäraren, solens herde kunde höra ropet uppe i sin himmel. Vredgad avbröt han sin färd och steg ned till demonriket i underjorden där demonerna flydde från hans brinnande kropp. Utan att tala brände solguden mannens hud till aska och svavel, men inte ens detta kunde så mycket som rubba mannen på sin väg, ty hans vilja att leva och hämnas var så stark att ingen varelse, gud eller demon, levande eller död förmådde hindra honom.


Vid avgrunden, den sista frestelsen

Till slut nådde mannen djupets hjärta, den plats där alla ting upphör och där endast hungern och förtvivlan finns. Mannen stirrade ned i avgrunden och sjöng en sång som ekade mellan dess svara väggar, och väckte de väsen som bodde där. Mannen såg dessa väsen kallade dem till sig och sjöng om sin resa och om de sår han bar och den visdom han funnit i smärtan. Avgrundens väsen svarade med en skrämmande vacker körsång där de hyllade honom som fader och frälsare och svor att stå vid hans sida vid den sista striden mot gudarna. Därefter började manen vandra ned i avgrundens djup. Då såg mannen att en av avgrundsvarelserna inte var något annat än en av gudarna förklädd och han gav sina nya barn order att anfalla denne. Skräckslagen visade guden, vars namn är Den Dolde Skändaren, sitt ansikte och bad mannen vända tillbaka, ty avgrunden är ett svalg som slukar allt och en dag skall svälja hela mundana i sitt ofattbara djup. Men mannen svarade att all smärta i världen hade inte kunnat få honom att vända om, alla löften om njutningar hade inte kunnat få honom att vända om, hot kunde inte få honom att vända och ingen varning kunde stoppa honom nu. Han var i detta ögonblick befriad från alla gudarnas bojor, han led inte, han åtrådde inte njutning, och framför allt fruktade han intet när han slängde sig ned i avgrundens djup. Ett jubel som en väldig åskstorm från avgrundsvarelserna och ett skrik av gränslös fasa från gudarnas läppar fyllde världen när mannen steg upp ur mörkret förändrad, och jämstark med sina forna herrar. Hans gamla namn skall för evig tid vara glömt, ty det var ett slavnamn. Hans namn är nu Xinu, befriaren, fader till tusen avgrundsskuggor, vägvisaren och hämnaren. Hans sår skall för evigt påminna oss om gudarnas ondska, hans offer om vår befrielse. Minns att smärtan är den kedja gudarna fängslat er med, att rädslan är en lögn utan substans och njutning ej är annat än tomma löften sprungna ur gudarnas ondska. Hör detta alla levande varelser, er befrielse är här. Darra i fasa gudars tjänare och slavar, ty ert straff skall vara fasansfullt. Ett nytt rike väntar, en väldig rening skall komma, ty cykler kommer och cykler går.


Xinukultens lära och mål.

Andarna är fängslade av de ondsinta gudarna, som skapat njutning och smärta som piska och morot för att kunna leda allt levande dit de vill. Enda sättet att undkomma gudarnas manipulationer är att genomskåda deras lögner och sluta eftersträva njutning och sluta undfly smärta. Nu stundar snart ett väldigt krig, där Xinus ord skall höras i all världens hörn och människorna antingen kommer att lära sig lyssna eller gå under. Bara de starkaste är förtjänta att ärva det framtida riket. De människor som är för förslavade av gudarnas lögner för att kunna räddas skall utplånas eller sätta att tjäna världens nya herrar.

Topp
#265328 - 03-05-28 08:14 Re: Xinumytologi (Spoiler, långt) [Re: ermine]
Phelan Inte inloggad
Druid

Registrerad: 02-05-21
Inlägg: 1316
Plats: Umeå
Äntligen! Här har vi en väldigt bra kandidat att skriva "Religioner II - MENINGEN med gudarna". Väldigt inspirerande och tankeväckande, även om jag nog skulle arbeta om lite för min egen del - för de invigda i en religion så funkar beskrivningen som förklaring men sanningen om Xinu är kanske egentligen någon annan. Främst tänker jag på att Xinu och andra gudar beskrivs som om de har väldigt mänskliga värderingar och drifter, vilket är lätt att ta till sig för troende medan jag har fått bilden av de gudomliga entiteterna att de står så mycket på ett annat plan att deras egentliga motiv och värderingar är oförståeliga för dödliga. (Fast så torde det vara med alla gudar.) Däremot ger den förklaring och lite mer "logik" åt Xinukultens olika särdrag, vilket är precis det som saknats.

Mvh Phelan, bockar och tackar
_________________________
Steaming lard for cold mornings.

Topp
#265329 - 03-05-28 09:20 Re: Xinumytologi (Spoiler, långt) [Re: ermine]
regelslaktaren Inte inloggad
Paladin

Registrerad: 01-07-29
Inlägg: 824
Plats: Stockholm.
Jag blir så glad.

5 plus från mig.
_________________________
"det är roligt att slå tärningar"

Topp
#265330 - 03-05-28 10:22 Re: Xinumytologi (Spoiler, långt) [Re: ermine]
Tsigalah Inte inloggad
Äventyrare

Registrerad: 02-09-09
Inlägg: 96
Plats: Uppsala
Mycket bra mytos. Denna Xinus bakgrundshistoria är logisk. Jag köper hela rakt av. Men en sak tror jag antigen du har glömt eller jag har fått om bakfoten. Är det inte så att (helt otippat) Jordmodern är Xinus största fiende? Är jag förvirrad eller är det inte så att hon inte är omnämd. Vontar och Maktah var ganska uppenbara men var Eliana med? Och är det hon som är Xinus största fiende?

/Marcus, som har lite dåligt minne just nu...

Topp
#265331 - 03-05-28 11:14 Re: Xinumytologi (Spoiler, långt) [Re: Tsigalah]
ermine Inte inloggad
Krigare

Registrerad: 01-10-08
Inlägg: 231
Plats: Uppsala
Är det inte så att (helt otippat) Jordmodern är Xinus största fiende?

Njae... jag tror att du tänker på dödsguden Dibuk nu.

var Eliana med?

Kanske . Endast översteprästerna och Xinu själv (och kanske en och annan helmgast) känner de åtta rivalernas egentliga identiteter. Kultens åsikt tycks dock vara att de åtta rivalerna är någon slags "ledare" för gudarna, och att övriga gudar antingen är tjänare till eller helt enkelt "påhittade" av rivalerna.

Topp
#265332 - 03-05-28 18:28 Du vet vad jag tycker. [Re: ermine]
GrottrolletNaug Inte inloggad
Troll

Registrerad: 01-12-12
Inlägg: 3042
Plats: Uppsala
Du vet vad jag tycker sötnos. Det här är väldigt inspirerande, och ett väldigt bra komplement som behövs till många av gudarna. Särskilt till Xinu, av den anledningen som du påpekar.
Han är viktig för metaplotten. Men det ges inte nog med utrymme för att förklara varför han gör som han gör i varesig Religionsboken eller i L&H.

/Naug, ser gärna mer sånt här. Dels i moduler och dels av överambitiösa "studieflyktare"

Topp
#265333 - 03-06-01 16:13 Re: Xinumytologi (Spoiler, långt) [Re: ermine]
walium Inte inloggad
Pimpdaddy Coolness

Registrerad: 01-04-08
Inlägg: 8515
Plats: Linköping
Det är ju alltid trevligt att någon orkar med att försöka korrigiera Xinu och göra honom mer spelbar. Synd bara att det inte är officiellt material.
_________________________
Frukta den vedervärdige tapirmannen!

Krönikan över det stora Ap-Tapir-kriget har nedtecknats.


"...korsa apor med kaniner och få ett pris ur kungens hand!"

- Ernst-Hugo, vi saknar dig! http://www.youtube.com/watch?v=wxuZOkMIZEU

Topp
Föregående diskussion
Visa alla diskussioner Tillbaka till forum
Nästa diskussion



Moderator:  Legion, Svarte faraonen